efter en veckas Lchf:ande så fick jag chansen att ställa mig på en våg (vi har ingen här hemma). Men nu när vi har hemma hos mamma och pappa i helgen fick jag ju passa på. Har ju märkt på kläderna att de inte sitter lika tajt som innan så då var man ju lite extra nyfiken. Och vad visade då vågen?? Jo jag hade gått ner 1 kilo. Inte mer?? Känns som mer. Men ett kilo är bättre än inget eller hur??

Att ställa omklockan är inte alldeles lätt för de små barnen. Fast ikväll har de små varit ovanligt pigga. J har precis somnat och jag försökte att lägga A men hon har bestämt sig för att vänta och bara övar på att stå i krypställning. Snart dags att börja krypa kanske? Då kommer jag att få fullt upp här hemma men kommer däremot ha en nöjd dotter som kommer att följa efter sin storebror överallt.

Har lyckats ta mig iväg och zumbat lite. Det var skönt att svänga de lurviga och rensa tankarna och kroppen lite. Känner sig lite som en ny människa. Sen blev det att man pratade lite med en vän som väntar sitt andra barn. Mycket barnprat blir det då men när blir det inte det. Tycker man bara pratar om barn när man träffar folk. Lite svårt att låta bli, de är ju centrum i ens liv :)

Nu blir det lita att glo på tv och bara vara. Imorgon tar man tag i resten av livet igen eller ja försöker i alla fall.

Nu har vi kommit hem igen efter vår lilla tripp. Barnen leker och jag tar en liten stund här. Idag passade jag på att besöka lillebrors grav. Har ju inte varit där så ofta den sista tiden. Mycket pga att man inte bor så nära längre, men var inte där så ofta innan heller.

Det är konstigt att saknaden kan vara så stor fastän det gått 6 år sedan olyckan. Den finns där fast har förändrats blivit annorlunda. Men man tänker fortfarande på tänk om....men inte lika mycket som då. Idag kändes det dock extra mycket att stå där framför hans grav och tända ljusen. Jag saknar honom så mycket min lillebror. Det kommer aldrig att förändras, fast jag gör mitt bästa att förtränga det. När saknaden och sorgen blir för stor, när det bara känns för mycket. Då vill jag inte, då orkar jag inte. Det måste få vara så, det har jag lärt mig med tiden. Vi alla tar olika vägar i vår sorg, vi sörjer på olika sätt. Har fortfarande en bit kvar och kommer nog fram en dag när det inte känns på samma sätt som nu.

Saknar och älskar dig lillebror   

Igår blev det en del bilkörning. Vi skulle fira att min mormor fyller 80. Men dagen började för mig med att jag fick ha min lilla barngrupp och jag kan säga att igår var det mycket spring i benen. Så då fick man utnyttja detta och använda sitt trollspö och förtrolla dem till lite olika djur. Så vi var hoppande grodor och skällande hundar :). Avslutade med att leka kom alla mina kycklingar som var en favorit. KAn tänka mig att barnen hade roligt :)

Sen var det bara att kasta sig i bilen och köra mot Borås för att fira min mormor. Det var inget stort kalas men det blir ändå en del när hennes tre barn med respektive kom. Sen har hon 6 banrnbarn och 6 barnbarnsbarn. Varav lilla A är den minsta. Hon har tre barnbarnsbarn som är nästan jämngamla och det var lite roligt att se dem leka tillsammans igår. J och M är 1,5 år och N är två månader yngre och vid den åldern så spelar fortfarande två månader stor roll men de hade så roligt tillsammans.

För min del var det roligt att träffa släkten igen. Har ju alltid umgåtts mer med mammas sida och nu när man flyttat två timmar bort  (kör tid) så träffas man inte alls så mycket längre. Sen så har ju kusinerna flyttat lite längre bort också så då blir ju avståndet ännu längre. Men jag saknar min familj jättemycket så det  var så roligt att träffa dem igår. Nu märker jag att jag börjar svamla så det är nog dags att sluta. Sitter hemma hos mamma och pappa och skriver. Lyckades stjäla till mig en liten stund när J håller sin mormor upptagen :). Blir nog en uppdatering till ikväll.

Ta det lungt idag och njut av söndagen ;)

Idag har vi bara varit hemma. Vilket kan vara skönt emellanåt. Fast nu när man är inne på andra årets mammaledighet så kan jag säga att det är riktigt tråkigt att vara här hemma. Man vill bara ut. Dagen har i alla fall varit lugn. Ja så lugn som den bara kan vara med två små barn. Fast den ena rör ju inte så mycket på sig än men nu har det börjat att hända saker även där. A har börjat ta sig omkrin, sittandes och korta sträckor. Hon vill så gärna ha vissa saker så det lockar att röra på sig då. Sen så ser hon ju storebror springa omkring och skratta så det lockar ju också :). Dagen har bestått av mycket järnvägsbyggande vilket är J:s nya grej. Tur att vi fått hit mitt och brorsans gamla briojärnväg :)

A gillar också att hålla på med tåget. Fast hon gillar allt som storebrog grejar med och det mesta ska ju smakas på :)

Dagens skratt blev allt när jag och J tittade lite på tv. Det var på bolibompa som det var en räv som klädde ut sig till får för att komma åt fåren. J bestämde sig för att detta var en ko. Spelade ingen roll hur mycket jag sa att det skulle vara ett får. Jag fick alltid samma svar. Nä...Ko. Så det var det det var en ko helt enkelt i hans ögon. Men jag skrattade gott och J tyckte att jag var helt dum i huvudet.

Nä snart får man väl resa på sig för imorgon så ska vi åka. Min mormor fyller 80 så det ska bli kalas. Hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn är det som ska fira henne. :)

ja det är så jag känner det just nu. Man har tur som bor här och har ett bra bvc till sina barn. Fick reda på av min mamma att en gammal klasskompis till mig fick sitt andra barn tre veckor innan mig. Hon fick en fin liten flicka. Jag och hon umgås inte men våra föräldrar gör det. Så nu ringde min mamma till mig och frågade hur många läkarbesök vi gjort med A. 2 svarade jag och sen frågade hon vad de kollade då. Ja reflexer, fontanell och så trycker de hårt på magen för att känna så att det inte finns några cystor och så kollar de ju höfterna. Jaha sa mamma då har du det bra. Nu ska du få höra. Den här klasskompisens lilla flicka har inte fått två läkarbesök. Hon har inte ens fått ett. De kollade bara höfterna på henne när hon var tre månader och det var en bvc sköterska som gjorde det. Kompisen började att bli lite orolig förr dottern som inte kunde hålla huvudet själv och vid tre månader börjar de ju bli relativt stabila. Så de hade frågat bvc angående detta. Svaret var att detta var inget ovanligt utan det är olika för olika barn. Ja det köper man ju så de väntade. Men dottern blev inte starkare och så blev hon tröttare och tröttare så de tog kontakt och frågade igen. Men de fick samma svar och nu var den lilla flickan 5 månader. Lite tid gick igen och nu gick de direkt till läkare på lassarettet och de konstaterade att den lilla flickan hade b12 brist. Nu är hon snart 8 månader och har precis lärt sig att hålla huvudet själv och hon har också börjat att hitta sina händer. De vet inte vilka skador hon fått. Är verkligen så hemskt och man känner verkligen att man har det bra här med sina barn. Minsta lilla man är jätteorolig får man komma in och de tar en titt. Verkligen bra. Men det ska inte gå till så..tycker så synd om den lilla flickan.

Mina tankar går till henne och hennes familj.

Har nu valt en ny bok. Postcard killers av Lisa Marklund och James Patterson.Får se om den är bra. Verkar lättläst i alla fall. Någon som läst den?? Vad tyckte ni i så fall??

Idag känns det bara så bra. Känner att dieten har börjat göra sitt. Var faktiskt tveksam i början men när man kommer i ett par gamla byxor som man inte kommit i på två år och innan dess fick man på sig dem fast det vällde ut åt alla kanter. Alltså ingen vacker syn. Men nu kan jag ha på mig dessa byxor utan problem. Kan inte säga vad jag har gått ner är. Har ju ingen våg här hemma. Men kan säga att inte ha en våg hemma är också lite hälsosamt. Då har man sluppit den värsta viktstressen. Fast nu vill jag ju ha en.  Mår hur som helst riktigt bra just nu så jag unnande mig lite choklad. Ja du läste rätt, fast det var ju mörk choklad förståss ;)